The Wandel Blogg

…efter en jätteskön vecka i Turkiet. Borta bra men hemma bäst, helt klart.

Imorgon är det föreläsning och jag borde ha kollat igenom vad den ska handla om, men jag har ingen lust. Jag känner mer för att baka en kladdkaka och smälla i mig. Fast det hinner jag inte, för Idol börjar om en halvtimme… Full koll på mina prioriteringar. Verkligen.

Så här efter en vecka i utlandet så är det förstås tomt i plånboken. Eller egentligen har det väl inget med resan att göra, min plånbok är väl alltid ganska platt… Men i alla fall så borde jag ta tag i det här med att dra in lite mer pengar. Jag har nog varit lite lat efter sommaren. Dax att skärpa sig…

Nämen nu har jag bestämt mig, jag kan baka kladdkaka och se på Idol samtidigt!

…till Turkiet! Katten är hos mor och far i Strömsund, så lägenheten känns märkligt tom och tyst. Det regnar, så det passar alldeles förträffligt med en utlandsvecka nu. Jag har inte packat klart riktigt än, jag gillar att vara ute i sista sekunden, det blir liksom lite mer spännande då…

Det blir nog inget bloggande från Turkiet, så vi ses framåt nästa helg nån gång. Då ska jag också highspeed-läsa kurslitteraturen, eftersom jag inte precis har ansträngt ihjäl mig hittills… 🙂

So long!

Imorgon börjar skolan igen. Åh, jag längtar verkligen! Det ska bli jätteroligt att träffa alla igen. Jag har tjuvstartat med att börja läsa lite i kurslitteraturen redan.

Min ursprungliga tanke var att jag skulle lägga mig tidigt ikväll, för att vara utsövd imorgon. Men ack, den plan som går i lås… Jag blev erbjuden att jobba i natt, och eftersom fattigdomen ständigt krafsar på dörren, så tackade jag ja. Så jag ska jobba till klockan sju imorgon. Se’n ska jag hem, sova en timme, duscha, och slutligen trampa ner på skolan, fräsch som en nyponros! Joråserrusåatte…

Ja, jag vet att almanackan säger annat, men här har vi måndag. Jag tog och klev upp i någorlunda vettig tid. Det vill säga halv nio. Inte på eget initiativ, det var katten som hade synpunkter på det här med att inte få gå ut och ta sin vanliga morgonsork. Han klampade omkring på parketten med sina stora tassar, så jag tyckte det var lika bra att ge upp. Nu sitter jag och äter frukost, och katten har såklart gått och lagt sig igen…

Vi har bara varit hemma några ynka timmar, och ändå känns livet redan miserabelt platt och färglöst. Katten gick direkt och la sig uppe på favoritgarderoben, och där ligger han än. Jag har varit dit och klappat lite på honom ett par gånger, men den enda respons jag får är en blick som säger att hans planer för framtiden är att ligga där uppe tills han torkar ihop och dör, så han får komma till katthimlen, vilket i hans föreställningsvärld är Rörön…

Själv har jag varit duktig och packat upp allting, alla kläder, handdukar, lakan, all mat. Allt är insorterat i skåp och lådor. Precis som att jag bor här. Och det gör jag ju. Jag är i alla fall skriven här. Och jag befinner mig onekligen här just nu – rent fysiskt. Men själsligen är jag kvar i Rörön tillsammans med katten.

Hur ska vi stå ut? Den här känslan är så bekant. Precis  så här kändes det när jag flyttade till min allra första lägenhet, en gång för länge se’n. Det var inte min egen lägenhet, jag delade med en kompis kompis. Jag fick väldigt mycket kortare restid till jobbet – två tunnelbanestationer istället för två timmar. Problemet var att jag inte hade en aning om hur man levde i en lägenhet. Hemma på landet vistades man inomhus för att äta och sova, och möjligen om man var sjuk. Övrig tid var man ute. I en lägenhet finns inget ute. Inget eget. Visst, man kan gå ut i nå’n park, eller ner på stan. Men man har ingen egen yta. Om man inte räknar den där märkliga hyllan man har hängande på utsidan av hyreshuset – balkongen alltså. Jag fattade aldrig vad människor gjorde i sina lägenheter på all sin lediga tid. Satt de och glodde på tv? (Även det en suspekt sysselsättning enligt landsbygdsnormerna, mest något för sjukdagar.) Jag stod ut i en och en halv månad tror jag. Se’n ringde jag hem och sa att de fick komma och hämta mig och alla mina grejor igen. Jag flyttade tillbaka in i mitt rum i stallet.

Så känns det nu. Jag har varit borta från lägenheten i flera månader, med undantag för Yran-veckan. Jag har helt enkelt glömt hur man gör. Och jag vet inte om jag vill minnas heller. Jag vill tillbaka till gräsklippningen, vedtravandet, en halvmil till jobbet – på cykel, meta i bäcken, gå skogspromenad med katten, titta på solnedgången genom salsfönstret (här i stan ser vi inte solnedgången, även om vi har turen att bo mot skogen, så vi kan se när solen lyser rött på träden på kvällarna).

Tur att skolan börjar snart så jag inte har tid att tänka så mycket på annat. Och kissen får ju en semestervecka med de fyra katterna och hunden hos mamma och pappa, medan vi är i Turkiet. Se’n får vi se hur det går. Vi kanske rymmer till Rörön jag och Kulokatten…

…fast tekniskt sett så har jag inget att ta semester från, så det är väl inte riktigt sant kanske… Men jag är ledig en dryg vecka innan skolan börjar i alla fall, för nu har jag faktiskt gjort mitt sista sommarpass på Bergsgården.

På onsdag far vi hem till stan. Mina känslor är väldigt blandade måste jag säga. Fast mest känns det tråkigt. Visserligen ska det bli skönt med ett riktigt badrum, och jag längtar efter min tvättmaskin.Men här finns desto mer som jag kommer sakna så det svider i hjärtat. Bäcken, skogen, berget… Den oslagbara känslan av att kliva ut på sin egen gräsmatta. Kulokattens stora frihet. (Dock inte hans mindre trevliga ovana att äta sina byten under vår säng när det regnar ute…) Ja, det blir inte lätt att lämna allt det här.

Nåja, nu ska jag sluta gnälla. Jag har ju mycket att se fram emot i stan också. Skolan börjar snart igen och det ska verkligen bli jättekul. Och så har jag ju Turkiet-resan i mitten av september. Så jag ska väl egentligen bara vara nöjd… 🙂

…satt jag och täljde förstrött på några pinnar för att fördriva tiden på eftermiddagen idag. (Kanske dax att flytta hem till stan nu, innan det är för sent för återanpassning till det någorlunda civiliserade samhällslivet?) Jag satt inte där helt utan anledning dock. Det kom en rejäl regnskur när jag var i skogen, och jag höll mig faktiskt alldeles torr där jag satt. Ganska mysig var det, och regnet drog vidare efter en halvtimme eller så.

Katten Kulo ramlade i bäcken idag. Han skulle upp på bäckebron och tog en slarvig genväg i brådskan. Rätt ner i djupa hålet bredvid bron for han, hela kissen under vattnet i nån tiondels sekund innan han desperat kravlade sig upp och sprang in i skogen. Stackarn, dyngsur blev han såklart, och inte ville han gå i närheten av bäcken nå’t mer se’n heller. Väl hemma igen fick han en extra portion mat och en rejäl omgång med stora frottéhandduken.

Imorgon blir det en tur hem till lägenheten i Östersund, har en del att fixa med. Åter i Rörön framåt kvällen. På torsdag ser jag fram emot besök från Frösön…

På återseende!

Vakteln som jag nämnt tidigare i sommar, gick ett tragiskt öde till mötes. Ibland blev vi onekligen lite less på den, eftersom den hade ett väldigt tjatigt läte som den inte drog sig för att sätta igång med klockan fyra på mornarna. Troligtvis var det katten som en dag tappade tålamodet och gjorde slut på stackarn. Tyst blev det i alla fall, och vi hittade ett par vingar på vägen en bit från huset… Vi hoppas att resten av vaktelfamiljen klarade sig oskadd, men det är farligt att bo i gräset istället för i träden.

Några som katten inte rår på är förstås skatorna. De lurar honom på hans byten ganska ofta faktiskt. En skata hoppar fram och retar kissen medan han äter på någon nyfångad mus, och när han inte kan behärska sig längre utan gör ett utfall, då kommer skata nummer två och snor musen… Fast för det mesta så lämnar han ju ändå ett spår av halvätna gnagare efter sig, som skatorna städar undan – sånär som på skinnet. Så nu är gräsmattan full av gråbruna skinnbitar som finhackas av gräsklipparen. Nice…

Bara för några dagar se’n fick vi syn på ytterligare en ny fågel i samlingen. Eller två faktiskt. Vi har identifierat dem som tornfalkar.

Nästa år ska vi investera i en riktigt bra fågelbok.

…är mitt nya favoritställe på gården. Jag kan sitta i timmar och bara glo ner i vattnet. Låter kanske lite världsfrånvänt, men det är just det som är meningen. Jag kopplar bort allt annat och går helt in för att spana efter småfisk. Det är nämligen ett nytt fynd jag har gjort. Ove trodde inte det fanns någon fisk i bäcken. Men en dag satt jag där och glodde som bara jag kan glo, och plötsligt så insåg jag att det var en liten bäcköring jag stirrade på! Jag tänkte först att jag måste börja meta i bäcken, öring är ju gott… Men nu när jag har lärt känna ”mina” fiskar på ett mer personligt plan så känner jag mig lite tveksam inför att måsta bryta nacken av dem… Som tur är så är de så små än, så de behöver nog några år för att växa till sig innan det alls kan bli aktuellt att ta upp dem.

Nu har jag bara två pass kvar på Bergsgården, en natt och en kväll. Angående att jobba kväll, så kommer det förhoppningsvis aldrig mer att inträffa efter det där sista bokade passet. Observera att jag har bara gott att säga om personalen på Bergsgården, och detsamma gäller patienterna. Jag har bara fullständigt tappat kollen på hur dag/kvällsarbete funkar. Jag vimsar omkring som en yr höna, vet inte i vilken ände jag ska börja. Alla ska ha mat, men vem äter själv och vem behöver hjälp? Vem behöver jag skära upp maten åt, och vem vill ha en sked? I vilken ordning är det smidigast att ta patienterna när det är dax att byta om till natten? Vems mediciner måste krossas och vem sväljer sina med fil/vatten/sylt? Frågorna hopar sig och jag terroriserar övrig personal för att få svar… Men återigen; jag har haft en fantastiskt trevlig jobbsommar, personal och patienter har varit underbara, och jag hoppas få komma tillbaka nästa sommar. Dock enbart nattetid.